Pontus blogg

Liza Marklund. Ja herregud, vad ska man säga om Liza Marklund.
Det är ett haveri, förstås. Ett präktigt haveri. Dagens försvar på Newsmill gjorde knappast saken bättre, Det är ett billigt, generellt och ofta ganska uselt pr-råd att alltid delta i debatten, svara på frågorna. Har man fel tjänar man inte ett smack på det. Striden är redan förlorad. Och i det här fallet verkar det väl vara så. Jag tror inte att Liza Marklund medvetet bedragit. Jag tror bara hon helt enkelt inte brytt sig om att kolla så noga. Och så blev det som det blev.

Egentligen tycker jag inte det är det intressanta i den här historien. Liza Marklund har gjort mycket bra, fört modiga debatter men seglat upp till någon slags Jan Guillou-nivå, där hon anlägger en något mästrande ton och aldrig har fel.
Då blir platta fall lite mer smärtsamma.
Men det stora fiaskot här är förstås gammelmedia. Oavsett vad Liza Marklund påstår om media som redan uppmärksammat boken, är det bara att konstatera. Gammelmedia fick ett tvättäkta scoop serverat rakt i knät.
Och valde att passa.
Och om de inte passade, så tassade de, miljoner gånger försiktigare än de skulle ha gjort om maktsituationen var den omvända. En okänd person utan kopplingar till resten av medieindustrin som fått uppmärksamhet och sedan beslagits med fel.
Först när historien fått fart i bloggvärlden exploderade den i gammelmedia.

Jag tror att det här är ännu ett exempel på den mest underexploaterade kraften i det nya mediesamhället.
Anti-etablissemangskänslorna.
Det fanns en tid när Expressen hade payoffen ”på din sida” och ”när Expressen griper in”. Då gick det för ett media att vara läsarens ombud, läsarens representant på den stora maktarenan.
Delvis kunde man vara det för att man hade monopol på dramaturgin, monopol på att beskriva världen. Det fick man för att media hade distributionsmonopol. Ingen annan än den som ägde en tidning (med tillhörande tryckeri) eller hade fått en licens från staten att driva en tv-kanal, kunde kommunicera med stora delar av folket på en gång.
Det gav privileget att bygga världsbilder. Man kunde sitta på redaktionen och ägna en dag åt att samla 100 procent fakta, och sedan ta två procent av den och presentera den som sanningen.
Det funkar inte längre. Vem som helst kan när som helst gå runt oss och kolla fakta. De kan distribuera den faktan fullständigt kostnadsfritt till vem som helst var som helst i världen på ett ögonblick.
Medierna blir förstås livrädda. Och vi skyddar vårt världsbildsbyggarmonopol på det sätt som alla etablissemang under yttre tryck alltid skyddat sig. Genom att vända oss inåt, mot varandra. Medier i dag speglar sig i varandra, inte i publiken. Det är därför alla nyhetsredaktioner har exakt samma nyhetsvärdering, exakt samma vinkel och exakt samma analys, trots att mångfalden av röster har dubblerats och konkurrensen borde leda fram till det motsatta.
Vi vill vara viktiga för varandra.

Vi tappade troligen bort rollen som ombud för läsaren långt innan det, men vi visar upp oss som det nakna etablissemang vi är.
Och ute på nätet, nej, i hela samhället, växer klyftan till individerna, som blir allt mer antietablissemang. Och som plötsligt fått verktyg för att kanalisera sitt antietablissemangs-engagemang.
Blogguppror, konsumentbojkotter, snabbrörliga aktieägare och medborgare. Det är bara att vänja sig.
Antietablissemangets makt ökar snabbt.
Självklart finns det en motsägelse i det – att makt i sig gör dem till en del av etablissemanget. Men delvis försvinner då de individernas makt i anti-etablissemangsvärlden. För att ersättas av det kollektiva ”moln” som uppstår och upplöses för varje fråga.
Liza Marklund blev ett offer för det.

Häromdagen pratade jag med en vän som hävdade att Liza Marklund var som kungen. För folkkär för att det skulle löna sig för medierna att sabla ner henne.
Jag höll inte med, och jag hade rätt.
Men medierna var för sena på bollen. Nu framstår de bara som osäkra och populistiska.
Klyftan till anti-etablissemangsvärlden växer igen.
Betyder det att det är kört för traditionella medier?
Nej, jag började den här krönikan med att påstå att anti-etablissemangskänslan är den mest oexploaterade kraften i medievärlden just nu.
Det traditionella media som klarar att ge upp en del av makten över sin scen och dela den med den nya våg av individer som kan mer, som tycker nytt och som har ett annat perspektiv än den traditionella mediedramaturgin, har allt att vinna.
Om vi funderar på hur det ska gå till här på VA.se?
You bet!